Den irländska folkmusiken är känd för att den upplevs både som melankolisk och munter. Musiken kan delas upp i dansmelodier och sånger. Dansmelodierna är oftast jigs som går 6/8-takt och reels som går i 4/4-takt. Det är ofta mycket snabba danser. Sångerna varierar från sorgliga ballader om död och kärlek till skämtsamma dryckesvisor.
Dagens irländska folkmusik betraktas ofta som traditionell men tittar man tillbaka på den äldre folkmusiken från Irland som finns bevarad på olika inspelningar så är skillnaden stor. Arrangemangen i den äldre folkmusiken är mer avskalade med färre stränginstrument. Sångerna framfördes också ofta a cappella. Den stora förändringen av den irländska folkmusiken skedde på 1960-talet. Ovetandes om vad de gjorde så var det ett gäng unga musiker som träffades och experimenterade som la grunden för den nya musiktraditionen. O’Donoghue’s Pub i Dublin är numer legendarisk eftersom den var en viktig mötesplats för dessa unga musiker. Den irländska folkmusikgruppen The Dubliners blev upptäckta på denna pub. Två helt nya stilar inom den irländska folkmusiken skapades av grupperna The Dubliners och Planxty. Dagens irländska folkmusik är inspirerad av dessa två stilar och kännetecknas av högt tempo och virtuositet i sina melodier.
Tre inriktningar inom den irländska folkmusiken
Irländsk folkmusik kan i princip delas in i tre olika inriktningar. Den mesta kända utanför Irland är troligtvis den stil som The Dubliners utvecklade och som det är vanligt att man hör på pubar. Det är ofta dryckesvisor som är skämtsamma, men det finns även sorgliga visor. Sångerna inom denna stil lockar ofta till allsång. Musiken framförs på fiol, gitarr och tenorbanjo. Sång- och spelstilen är i jämförelse med nästa huvudinriktning i regel något grovhuggen.
Nästa huvudinriktning är den som utvecklades av Planxty och deras efterföljare. Den kännetecknas av ett mjukare sätt att spela och sjunga. Innehållet i sångerna är ofta mer allvarligt och det finns en större tyngdpunkt på virtuositet i det instrumentala. Inom denna stil är bouzouki och irländsk tvärflöjt vanliga instrument. Googla bouzouki med din mobil från gigamex.se för att få reda på vad det är. Medan tenorbanjon är ovanlig.
Den tredje inriktningen kallas ceili-musik. Den är ovanlig utanför Irland. En celli är ett stort dansevenemang och celli-musikens huvudsyfte är att vara dansmusik på dessa fester. Takten är därför tydlig och jämn och arrangemangen är mer avskalade. Som ackompanjemang till melodiinstrumenten är det vanligt med virveltrumma och piano.
Sessions – en viktig del av den irländska folkmusiken
Det som främst håller den irländska folkmusiken levande är sessions. Dessa bidrar starkt till den färgstarka irländska pubkulturen. På en session jammar ett antal musiker tillsammans. Det är vanligt att det är öppet för alla att vara med. Vanligtvis håller man sig till några standardmelodier som de allra flesta kan och instrumentalmusiken dominerar. En musiker kan lära sig mycket från andra musiker som har spelat längre genom att spela tillsammans med dem på en session.