Det där med vilken musik man tycker om är förstås på det stora hela en fråga om tycke och smak. Vad som låter bra för en person låter dåligt för någon annan. Dock är det inte alltid så. Faktum är att ens musiksmak i många fall kan påverkas av grupptryck. Ibland handlar det om hur pass kunnig man själv är om musik, hur pass musikalisk man är och så vidare. De som inte själva är så musikaliska tenderar ofta att följa andras smak vad gäller musik. Alternativt är det inte musiken som är det viktiga; det kan istället handla om att de tycker artisten är snygg, att dansarna är duktiga eller något annat. Själva musikaliteten kan med andra ord hamna i skymundan och andra, mer visuella, attribut tar överhanden som de mest intressanta delarna av framförandet.
Ta den årliga tävlingen Melodifestivalen till exempel. Här röstar folket fram den eller de artister som de tycker ska gå vidare i tävlingen för att slutligen kora en vinnare. Konsekvenserna av detta är ibland att artister röstas fram på grund av helt andra egenskaper än just musikalitet. Detta ser (eller hör) man exempel på ibland när artister som sjunger falskt röstas fram. Hur är detta möjligt, kan man fråga sig. Det är ganska enkelt, eftersom personerna som röstat kanske i själva verket är ganska omusikaliska och därmed inte hör att sångaren sjunger falskt. Istället kanske sångaren röstas fram på grund av dennes utseende, eller av någon annan visuell anledning – eller på ganska basala grunder som att rytmen i låten som framförs är “dansant”.
Musiken har på så sätt i stort blivit mer och mer ytlig. Man har kommit ganska långt från Mozart och andra storheter som lyckades skapa både intressant och vacker musik som det krävdes stor musikalisk talang att framföra. Verk som tog veckor att skapa, till skillnad från musikskapande av idag där låtar enkelt och snabbt klickas fram på nolltid. Man får trots allt inte glömma att musik är en konstform där man som lyssnare helst ska utmanas av det man hör. Människor som själva spelar musik, det vill säga ett instrument av något slag, lyssnar allt som oftast på musik på ett annat sätt än gemene man.
Visst, de klassiska mästarna och deras verk kan inte jämföras med dagens populärmusik. Dock går det alldeles utmärkt att skapa modern musik med både skicklighet, själ och hjärta. Låtar med finurlig konstruktion, intressanta ackordföljder och färgningar och vassa musiker som verkligen kan traktera sina instrument – inklusive rösten. Den här musiken kan vara både melodisk och trallvänlig, men trots detta inte få många fans. Det är helt enkelt inte så lätt idag att slå igenom hos den stora massan som ofta nöjer sig med en programmerad trummaskin och entonighet.